Ja min stackars mor skulle åka till USA. Men med maximal otur eller elaka makter medförde så tjock dimma så det gick inte att landa i Amsterdam. Flyget fick landa i en stad långt därifrån för att tanka och då åkte hennes flyg från Amsterdam till USA. När hon väl kommer till flyglplatsen i Amsterdam (vid samma tid som hon skulle anlänt i USA) får hon stå i kö i tre timmar för att sedan få veta att de får ett plan i morgonbitti. Men på grund av att det var väderförhållanden som hindrade planet tar de inte ansvar. Så passagerarna som ska till USA får sitta i en väntsal tills imorgon bitti!!! Hur usel service får det vara???? Och de har inte fått mat ens!!!!!!!!!Så åk aldrig med KLM!

Gick och funderade igår på att lösa det här med att Norolinde mister koncentrationen. Kom då på att se hur många steg av koncentration jag får. Då hon släpper koncentrationen skulle jag sluta.Efter ett "titt-varv" åt vardera hållet beredde jag mig på två steg och sedan att hon skulle stanna. Men faktiskt så stannade hon först efter ett kvarts varv på ridbanan. Hon reagerade positivt på att jag slutade där och inte började smacka eller vänta i det oändliga. Kanske är hon såpass snabb att jag får anpassa längden på passet efter vad hon tycker hon kan hålla sig uppmärksam. Det är ju ändå hennes kropp. Under ridpasset fick jag också mig en funderare rörande godis. Intressant med just henne är att jag tror att godiset kan stoppa vår kommunikation lite. Jag använder godis som belöning och omedvetet blir uteblivet godis lika med bestraffning. Kom underfund med att med just henne, som jag precis har börjat träna och lära känna är det just samvaron som ska vara en uppbyggande faktor. Inte att jag ska be hon ska göra och så blir det godis. Ber jag och hon inte gör blir det inte godis och sura miner. Detta berör även Glorfindel då jag upptäckte att jag är ovillig att ta emot vad han ger. Jag kom på med mig själv att vilja hitta på själv vad han ska göra och inte låta honom ge. Det är här som godiset kan vara kanske inte nedbrytande men hindrande. Jag stirrar mig blind på vad han ska utföra och är inte uppmärksam på vad han vill ge mig. Så lite godis efter ett ridpass eller efter en riktigt härlig rörelse skulle nog inte vara fel att jag gav bara jag inte sätter det i system och glömmer att jag ska be - han ska ge inte bara utföra en mekanisk rörelse. Det tangerar lite det Teresa sade att bygga psykisk styrka.

Först tränade jag i paddocken i tjugo minuter i skritt och lite uppkortning. Jag tyckte att han fick lite bättre energi i slutet faktiskt. Försökte att vända in och vända ut framdelen, men det blev inget bra. Hur som helst testade jag idag att vandra ut med honom och sedan hoppa upp (hade sadeln kvar) och se hur han reagerade. Han är rejält arg när vi går mot skogen och då travar han och lägger öronen bakåt för att få mig att vända hemåt. Men då jag stannade honom och hoppade upp och vi vände hemåt skrittade han väldigt fint hem i bara grimma. Bad jag honom att stanna, stannade han. Jag tycker det är lite konstigt faktiskt. Skulle han vara så stressad av själva uteritten skulle han kasta sig hem. Men här nästan lunkar han hem utan att visa något brådska alls. Men det var väldigt positivt och jag ska fortsätta med det här. Det är så skönt att rida ut i grimma tycker jag. Det var väldigt roligt att rida ut med honom :)