Jag gick ut och gick med Norolinde idag. Bara en halvtimme blev det, förTeresa och jag snickrade på sadelkammaren. (Lyckades regla upp första väggen! :)Hur som helst så märkte jag hur otroligt lätt jag har för att vilja dra i kapsonen och skynda på henne. Det blev många misstag och jag var inte på det fräshaste humör. Kort sagt jag var trött och hungrig.Men man lär sig av sina misstag, för hon reagerar så mot min stress med att stanna och helt stänga av och tycka allt är så otäckt att man måste stå och titta på det väldigt länge. :) Hon är rolig! Tänk vad jag måste lära mig att vänta och vänta. Egentligen kan jag ju inte föreställa mig hur mycket mina hästar får vänta på mig. I allt gäller det ju egentligen. Från att sätta på grimman, få mat till att jag går åt ett håll medan hästen tycker det var bra mycket bättre att gå åt det andra hållet och så hade hästen rätt. Tack Norolinde!

Ja idag var det ett sådant härligt ridpass. Ett sådant där ridpass som sätter sig i själen. :)Det var inte mycket vi tränade, mest böjning i skritt. Men vi testade lite öppna i höger varv också. Sedan testade vi på med att korta skritten lite. Tre steg långa och tre steg korta. Jag använde kandaret på det sätt som Teresa hittade i sina anteckningar från Evakurserna: att för hästar som krullar kan man helt släppa kandartygeln och sedan testa igen med ett lätt, lätt kedjetryck. Så förstod jag det som i alla fall. Hur som helst reagerade Glorfindel väldigt fint på det. I och med att jag hade ramen med kapsonen så kunde jag släppa stångtygeln helt och ändå behålla ramen. Så jag kunde ha ett lätt kedjetryck och han krullade inte alls! Och jag märkte att han är så känslig för kandaret (vilken häst är inte det?) Jag kunde faktiskt höra att när han kortade sina steg gick det mot tvåtakt från fyrtakten. Det var så roligt!